Tantens tankar

…. om både smått och stort, viktigt eller oviktigt….


Lämna en kommentar

Min mamma, min förebild……

…… en 82-årig kvinna som ”inte ger sig”!

Mamma finner sig inte i vad som helst. Mamma ifrågasätter och ger svar på tal. Mamma, jag beundrar dig!

Efter det att min pappa gick bort 2006 har mamma ”fått lära sig” att leva ensam. Ta hand om allt, på egen hand.

Bilreparationer och besiktningar (gjorde sitt första Bilprovningsbesök som 74-åring), att tanka och fylla på spolarvätska och kolla olja och alla däckbyten vår och sommar….. (Bilen rullar fortfarande)

Fjärrvärmeinstallation, fönsterbyten och ommålning av huset.

Fightas med sophämtningen….. det handlade om avstånd…(50 cm) och hur långt hon skulle dra fram sitt sopkärl utan att få en extra avgift. Hon mätte med måttband….och fick rätt!

Boka snöröjning….så hon kan få ut bilen ur garaget….dom kommer, som klockan går….hon ringer direkt om de inte dyker upp som avtalat.

Hjälp i trädgården, klippa buskar och träd ….. bortforsling ingår…..

Ringa fixarservice (kommunal tjänst för äldre) så det byts gardiner, lampor m.m. Men även att hennes ”lådor” med saker kommer upp och ner på vinden t ex inför och efter jul.

Hon bor med andra ord fortfarande kvar i huset, sköter både det, trädgården och sig själv…. heja mamma!

Tyvärr har hon under dessa år inte fått vara helt frisk utan bl a opererats och behandlats med både cellgifter och strålning för en aggressiv bröstcancer. Det eländet tog hon sig igenom som den ”vardagshjältinna” jag tycker att hon är.

Hon fick sin första ”riktigt” negativa upplevelse av sjukvården och att inte bli tagen på allvar (p g a ålder!) när hon, visade det sig, hade en stor cysta på en äggstock. Efter 5 besök på akutmottagningen på lasarettet (som hon aldrig tidigare varit på i hela sitt liv) med mycket svåra symtom och smärtor vägrade hon att åka hem, och blev inlagd.

Vid de tidigare besöken hade hon blivit hemskickad med ”bulkpulver” mot förstoppning och alvedon. De prover och den röntgen som togs vid de olika besöken blev aldrig ”besvarade”… ingen läkare var ansvarig för att ta hand om svaren så hela processen varade i 5 veckor. Vi barn, var med vid 4 av akutbesöken och har följt samtalen, vi har ”litat på läkarna” och försökt lugna mamma. När hon ”vägrade” åka hem, efter att ha ringt en ambulans som körde in henne, och en läkare ”tog tag” i saken …. blev hon opererad akut!! Cystan som var stor som en grapefrukt, satt på ”skaft” och hade roterat så att cystan började ”ruttna” ( den fick inget blod längre när den vred sig runt sin egen axel). Gissa om vi barn kände oss frustrerade? Vi hade gått ”läkarnas ärenden” och försökt få henne att tro på vad expertisen sa….. – det är ”bara” en förstoppning!

En lunginflammation däckade henne en lördag. Hon fick hög feber ,39-40 grader, och hon kände sig riktigt ,riktigt sjuk. Hon ringde sjukvårdsupplysningen och fick en akuttid på en jourcentral. (Mamma tog taxi dit och hem, väntetid var 2,5 timmar innan hon fick träffa läkaren) Där fick hon höra att det förmodligen var ett virus. Hon kände att det ”nog inte bara var” virus utan lyckades tjata till sig ett vanligt förstahandspreparat Kåvepenin (penicillin). På måndagen var hon fortfarande inte bättre, då ringer hon sin vanliga vårdcentral för att få ett antibiotikum istället. Samtalet sker med en av distriktssköterskorna (specialistutbildad sjuksköterska). Mamma förklarar hur det ligger till , att hon haft sin cancer och strålats tufft mot lungorna för ett par år sedan och nu känner hon att  hon behöver få en annan medicin, svaret från sköterskan blir att det preparat hon redan har fått, Kåvepeninet,  faktiskt är ett bredspektrigt antibiotikum. MEN…..då tänder min mamma till som den ”gamla farmaceut och receptarie” hon är. -Vad är det du säger, och du skall vara specialistsjuksköterska? Ge mig en tid, hos en läkare och det snabbt!!! (Mamma är febrig och sjuk, men ger sig inte ens då…) Tid får hon, dagen därpå.

Dag 4 (tisdag) tar hon sig återigen ut och till vårdcentralen. När hon får träffa läkaren är hennes första fråga om mamma är ”sjukvårdutbildad”? Mamma svarar som det är och berättar om sin upplevelse av telefonsamtalet med distriktssköterskan…att hon var både arrogant och helt uppenbart inkompetent. Läkaren ber om ursäkt och undersöker och går och hämtar syrgas…det visar sig att mamma är i så dålig kondition att hon erbjuds att ”läggas in” på sjukhus eftersom hon är ensamstående, 82 år och bor i ett hus utan hjälp. Återigen får mamma ”morra”… – Vi kanske kan börja med att jag får rätt medicinering? Jag vill hem!!

Bytet av medicin fungerade och på torsdagen(dag 6) var hon så pass ok att hon kunde ta sig till lungröntgen. SUCK!!!

Alltså…. 82 år, med en tuff cancerbehandling och strålning mot lungorna i bagaget…hög feber och ordentlig sjukdomskänsla ”måste” mamma uppsöka vård vid två olika tillfällen för att få rätt medicin efter påtryckning mot uttalad inkompetens och så ytterligare ett besök för kompletterande undersökning…. Det är många äldre som dör i lunginflammation idag, även i ett modernt samhälle som Sverige.

En annan konsekvens av hennes cancerbehandling är att mamma blivit benskör och skall medicinera mot detta. I Sverige har de olika landstingen olika policies för vilken typ av behandling som erbjuds och det får konsekvenser. Mamma fick först ett preparat som skall tas en tablett i veckan, på fastande mage och så skall man ”stå upp i trettio minuter” efter det får man äta…den tabletten är mycket svår att svälja – mamma är inte ensam om att inte klara av det. Mamma kontaktar återigen läkaren och ber om hjälp. Hennes kusin som bor i ett annat landsting får sin benskörhetsbehandling i injektionsform 1 g/ 6 månader. Det finns inte på ”Värmlandskartan” att mamma skall få det men hon kan få andra tabletter. Det accepterar hon och allt är frid och fröjd tills dess att hon behöver nya tabletter. Hon kontaktar läkaren igen som skriver ut medicinen med tillägget ”får ej bytas ut”. När hon kommer till apoteket finns inte den förskrivna medicinen. Enligt personalen finns inte den produkten längre. Eftersom då läkaren skrivit ”får ej bytas ut” måste apoteket kontakta mammas läkare som ju givetvis inte arbetar den dagen. Mamma åker hem med outrättat ärende och utan medicin. Dagen därpå försöker hon komma i kontakt med läkaren som  inte är på plats men sköterskorna skall ”lägga en lapp så att någon annan läkare kan skriva ut ett annat preparat”. Dagen därpå ringer mamma apoteket och frågar om det kommit in något recpet, ja det har det …. men det är på de tabletter hon inte kan svälja! Hon tackar apotekspersonalen som bara kan beklaga och så kontaktar återigen sin vårdcentral. Dagen efter finns ett recept inringt…..men nu är det så halt ute så hon kan och törs inte gå ut. Hon är rädd för att bryta ben och armar eftersom sjukhuset gått ut med att alla planerade ortopedoperationer ställs in beroende på att det inte finns några sängplatser kvar efter alla akuta halkolyckor….

Hon får hjälp av min bror att hämta den ”försenade” medicinen så det löser sig….

I sin frustration ringde mamma upp den läkemedelsproducent som tar fram den medicin som visade sig vara ”slut”. Hon blir uppringd av deras marknadschef . Mamma frågar hur det kommer sig att medicinen är ”slut”, beror det på maskiner eller innehåll? Hon får svaret att fabrikanten inte kunnat få tag på ”de verksamma substanserna” så därför ingen produktion….men i februari hoppas dom att det finns tillgängligt igen.

Ytterligare ett exempel på konsekvensen av att inte ”lagerhålla” utan bara producera efter order….Jag kan tänka att det kan väl vara ok när det handlar om soffor och bilar eller så, men hur blir det om de viktiga medicinerna ”bara tar slut” ? Hur blir det när vi reglerar ner så i detalj att vi inte erbjuder alternativ vid behov för att de ”inte finns på en lista”? Hur blir det när kunskapsnivån sjunker bland de som skall ses som specialistutbildade? Hur blir det när läkare inte ”orkar läsa” journaler och dra genomtänkta slutsatser utifrån patientens medicinska historia och dessutom inte kan agera annat än utifrån uppgjorda listor?

Det är så långt ifrån att bli behandlad utifrån de personliga behoven man kan komma, rätt läskigt och framförallt väldigt ojämlikt. Mamma har en högre utbildning och ett helt yrkesliv bakom sig, hon både kan och vet väldigt mycket men hur går det för de som inte kan och inte vet och kanske absolut inte orkar?

 

Mamma, jag beundrar dig! Som pappa alltid sa, ”se barsk ut så springer dansken”….. (det är bara vi i familjen som förstår just det..)

 


Lämna en kommentar

Dallas Eakins….

….är coach för Edmonton Oilers, hockeylaget i Edmonton Canada.

 

Precis som i SHL  går det inte som på räls för alla NHL-lagen. Men av olika anledningar har jag följt Oilers och jag kan mer än väl förstå att den här coachen inte lyckas entusiasmera sitt lag.  Han är den bistraste man jag någonsin sett. Han visar inte med en min några tendenser till ett leende, inte ett skratt…. Han är ett ”stone face”!

Ishockey är en lagsport och alla lag är beroende av sina spelares insatser. Hur skall spelarna kunna känna spelglädje med en coach som är så oförmögen att uppmuntra och sprida glädje i laget? Speciellt efter så många år av motgångar och hårt slit. Om inte coachen kan inspirera och uppmuntra, stimulera och locka fram det bästa hos var och en i laget hur kan man då så envist hålla fast vid honom som coach?

Kanske har jag missförstått det här med coaching av ett hockeylag?

Jag är nyfiken på att ”höra” vad ni andra som också gillar hockey har för tankar om coachens roll. Vad ”gör” en bra ledare? Vad är de viktigaste uppgifterna för en hockeycoach?


2 kommentarer

Det är på blå-linjen….

….det händer. Det är i tunnelbanan, på den blå linjen män har börjat resa sig, så att jag får sitta.
Märkligt att känslorna är kluvna, å ena sidan är det ibland verkligen skönt att få sitta i stället för att stå och trängas men å andra sidan…..ser jag plötsligt väldigt gammal ut?


1 kommentar

Syrien…

Tillbaka till Homs var ett starkt och gripande dokumentärt bidrag till information om situationen i Syrien. Det följer en grupp unga män i deras rebelliska kamp mot regimen. Så nära och så avskalat. Det var svårt att se på när kulor och granater ven, Det var svårt att se på när några av männen träffades av skott, några skadades men överlevde andra dog. Så sevärt!!

Många tankar väcks…i filmen var det i princip bara män och unga pojkar som sågs…var var/är kvinnorna och flickorna? (Menar inte att de skall ut på gatorna och delta i någon kamp, men var är dom?)  Det som också står helt klart är att det är bara de allra fattigaste som är kvar, övriga har gett sig av.

Har du på något sätt givit ett bidrag till Syrien, via någon organisation?

Det har jag!

 

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.